Barn och ungdomar drunknar i hjälp – så kan samarbetet inom den sociala barnavården effektiviseras

Blogginlägget grundar sig i rapporten ”När många vill hjälpa till – Barns och ungdomars erfarenheter av interprofessionellt samarbete inom den sociala barnavården” av Anette Bolin och Emma Sorbring vilken ni finner som referens i slutet av inlägget.

Barn och ungdomar som befinner sig i social utsatthet är ofta i kontakt med många aktörer samtidigt, inte minst om de har beviljade insatser från socialtjänsten, men många gånger kan det här bli överväldigande för individen. Alltför många kontakter knyts till en person och det är inte ovanligt att det ständigt tillkommer nya som ska fungera som kompletterande stöd utifrån individens behov av hjälp och resurser. I rapporten ”När många vill hjälpa till – Barns och ungdomars erfarenheter av interprofessionellt samarbete inom den sociala barnavården” förklarar universitetslektorerna Anette Bolin (socialt arbete) och Emma Sorbring (psykologi) (2014) hur barn och ungdomar som intervjuats beskriver en upplevelse av att drunkna i hjälp. Det vill säga att när antalet aktörer kring barnet/ungdomen ökar och många ska hjälpa till samtidigt blir det här överväldigande.

Rapporten är resultatet av en studie som undersökt interprofessionellt samarbete i social barnavård och utifrån barn/ungdomars perspektiv med syftet att undersöka barn/ungdomars erfarenheter, förståelse och agerande i situationer vilka inkluderar interprofessionellt samarbete inom social barnavård (2014, s. 7). Vidare grundar sig rapporten i ett antal intervjuer med målgrupperna 5-10 år respektive 11-20 år. Totalt 28 stycken medverkade för forskningsstudien.

Något som verksamma inom socialt arbete och även andra aktörer (fritidsgårdar, skola etc) ska ta med sig från denna viktiga rapport är att samarbetet inom den sociala barnavården kan och behöver effektiviseras. Det här beror på flera saker a) barn/ungdomar prioriterar bland hjälpare b) de väljer bort de professionella som inte upplevs kunna hjälpa till c) de finner sig i de vuxnas organisering av samarbetslösningar d) de väljer hjälpare baserat på attribut. Hur kan vi då förstå det här på ett tydligare sätt? Nedan listar jag de punkter som identifierats och som i stor utsträckning genomsyrar rapporten (2014, s. 19-22).

• Exkludering av olika hjälpare. De unga väljer bort professionella på basis av att de inte har tid att träffa så många eller att de bedömer att de professionella inte gör ett kvalitativt bra arbete som leder till ett bättre liv. De bantar alltså ner antalet ”hjälpare”, styr efter egen vilja och förändrar sin nätverkskarta efter hur de vill använda sin tid eller efter vilka professionella de klickar bäst med.

• Identifikation av vilka professionella de unga uppfattar kan hjälpa dem. Barn/ungdomar väljer bort de professionella som inte upplevs kunna hjälpa till, där stödet kan ha varit ohjälpsamt och ibland nästan otrevligt eller att just den professionella har jobbat på ett sådant sätt som inte har varit till nytta för just det barnet eller ungdomen. Man baserar med andra ord identifikationen på den professionelles färdigheter, ålder eller etnicitet eller utefter hur väl man kan identifiera sig med den andre.

• Att låta det rulla på och acceptera de professionella som erbjuds. Istället för att försöka omforma samarbetsnätverket väljer några unga att finna sig i de stödstrukturer som erbjuds. Deras upplevelse är baserat på en tolkning av att grupperingen av professionella är villkorat och förändring av professionella inblandade är oundvikligt.

Barn och ungdomar är mer eller mindre beroende av relationella, kulturella och individuella resurser. Ytterligare aspekter som lyfts fram är de ungas gemensamma erfarenheter kring att just samarbetsmöten domineras av de professionellas sätt att prata med varandra och att de använder ett avancerat språk. I sin tur gör detta att de unga hamnar i underläge på flera fronter. Dels möter man dem inte där de befinner sig i livet, de lämnas icke delaktiga i mötena eftersom utrymmet inte ges dem och vad de säger tas heller inte på allvar. Dels har vad de säger mindre betydelse än vad de vuxna säger och inte heller lyssnar man på de unga. Med all rätt är det många unga som snabbt tröttnar på detta och då agerar genom att (2014, s. 23-25):

• Stänga av för att ”stå ut” men ändå lyssna. De unga upplevs icke-närvarande från det som händer och sägs i samarbetsmötet. Många låter sig luras av detta. I själva verket är det så att ungdomen närvarar, och lyssnar, så att den kan ta del av informationsbytet mellan aktörerna.

• Att lämna samarbetsmöten. En annan målorienterad strategi är att vissa unga lämnar möten eftersom de känner sig osynliggjorda och inte tagna på allvar. Att lämna samarbetsmötet kan också vara ett sätt att generera utrymme för att få tid att tänka.

• Att kommunicera på ett särskilt sätt. De unga engagerar sig i samarbetsmöten antingen genom att porträttera en glad bild av hur de har det eller en bild av att mötena är både bra och dåliga. Syftet är att påverka så att de blir lyssnade på och att de professionella ska agera utifrån vad den unge vill ska hända.

Rapporten anser jag vara av stort värde för socialarbetare i mötet med klienter eftersom aspekter i likhet med de jag nämnt hittills i inlägget ofta faller mellan stolarna, det vill säga att i arbetet faller rutinerna in och man missar då att analysera hur mötet mellan professionell och klient faktiskt ser ut. De slutsatser som dras i rapporten handlar å ena sidan om att vara medskapare av en nätverkskarta över vilka som hjälper till och att synliggöra ungas egna nätverkskarta över vilka som ska hjälpa till å andra sidan om att variera formen på samarbetsmöten. Det här kan ske genom att den unge deltar i mötena genom text eller närvarar visuellt och inte fysiskt.

Ytterligare en aspekt som många gånger glöms bort i arbetet med unga är att, vid överblicken eller skapandet av nätverkskartan, så faller viktiga personer bort. Den unge kan exempelvis fattat större förtroende för och öppnat sig mer för en vaktmästare eller städerska på skolan än vad han/hon gjort mot någon lärare eller annan kontakt. Därför är det också viktigt att professioner som arbetar inom skolan samverkar och kommunicerar med varandra kring eleverna och att vaktmästaren/städerskan som skapat en god kontakt med ungdomen får stöttning i det fortsatta bemötandet. Att unga väljer bort professionella som de fått en kontakt med genom exempelvis Socialtjänsten och i stället öppnar upp sig för helt andra människor inom andra yrkesgrupper är inte ovanligt. De agerar många gånger efter eget tycke och när de upplever sig själva inte förstådda av de hjälpande vuxna tenderar de att ta saken i egna händer och göra sig själva både förstådda och delaktiga i sammanhanget - men på deras villkor.

Bolin, Anette & Sorbring, Emma. 2014. När många vill 'hjälpa till' : Barns och ungdomars erfarenheter av interprofessionellt samarbete inom den sociala barnavården. Ingår i:Rapport Högskolan Väst, 2014:1. Trollhättan: Högskolan Väst, s. 7-33.