Lördagskrönikan: Någonstans stannar man upp sin kompetens när den teoretiska kunskapen inte byggs på

År ett på Högskolan Väst är nu avklarat. Jag minns vad de sa till oss de första dagarna på utbildningen till socialpedagog, att vi skulle utvecklas som personer och att de tre kommande åren skulle vara en känslomässig resa. Vi skulle med tiden börja tänka på ett annat sätt, vidga våra perspektiv och kanske genomgå en så personlig och individuell resa att våra partners eller familjemedelmmar skulle undra vad som hänt med oss. Det lät lite skrämmande - vadå förändras?

Jag gick in med inställningen om att det skulle bli intressant att läsa om pedagogik, grupper, människor. Det kändes skönt att börja studera något jag tyckte var intressant men jag kände också en lättnad över att veta vilka oändliga jobbmöjligheter som väntade efter tre år på högskolan. Jag reflekterade inte särskilt mycket kring om jag skulle utvecklas som person både i arbetslivet och privat, sedan att det var något som jag faktiskt gjort är en annan femma.

Det var inte längesedan vi satt i grupp i skolan och diskuterade den resa vi gjort första året på programmet. Det visade sig att samtliga förändrats och utvecklats på olika sätt. Många upplevde att de fått mer kött på benen i arbetslivet som ett resultat av all ny kunskap, att man vågar stå fast vid sitt sätt att tänka när garvade kollegor med lägre utbildning (men kanske många yrkesverksamma år) inte förstår nya perspektiv/arbetsmetoder och själva är ihärdiga "det gamla sättet att tänka" eller "så som man alltid arbetat". Jag upplever att jag blivit aningen tuffare i min personlighet vilket jag även mer vågar visa också på jobbet. Efter att ha vuxit upp som försiktig och blyg har jag nu tröttnat och vill visa att lilla Malin också kan säga ifrån, visa sin nyfunna kunskap och diskutera för sin sak.

I takt med att min utbildning fortsätter har ett intresse väckts inom mig för att samla så mycket kunskaper som möjligt, vilket resulterat i att jag även läser extra kurser. Något som speciellt fångat min uppmärksamhet är arbetsmiljö, rekrytering, ledarskap och chefskap. Jag ser så mycket på olika arbetsplatser hur verksamheter fallerar på grund av osäker ledning, otydliga strukturer och mål som gör att jag vill vara en del av att göra arbetsplatser bättre. Jag kan skriva mycket om just det här men får återkomma i senare inlägg.

Avslutningsvis vill jag ge dig som funderar på att söka en utbildning inom socialt arbete några tips och råd. Många i arbetslivet frågar mig kring utbildningen och är själva sugna på att sätta sig i skolbänken igen. Det som många gånger tar emot är att ta steget dit. Det finns alltid anledningar till varför man inte borde eller saker som kan ställa till det i vardagslivet, därför är det bra att lista upp för- och nackdelar med en utbildning, också lösningar på de problem som kan uppstå. Det bästa jag har gjort är att börja studera, är det många som säger och det säger även jag. Jag möter många som exempelvis har en utbildning som undersköterska i botten och som arbetat många år i socialt arbete, det som är problematiskt är att man inte kan leva vidare i yrkeslivet enbart på sin "erfarenhet" eftersom man missar viktig kunskap genom att inte fortsätta ta akademiska kurser eller vidareutbilda sig. Erfarenhet och kunskap ska ständig komplettera varandra, men när man tillslut bara kan luta sig tillbaka på sin erfarenhet är det många perspektiv som fallerar och man ligger i riskzonen för att bli etablerad i starka arbetskulturer där nytänk nästan är förbjudet. Någonstans stannar man upp sin kompetens när den teoretiska kunskapen inte byggs på. Därför vill jag uppmana till utbildning även bland de som arbetat länge för det är inte "för sent", tänk inte "jag är ändå så pass mycket äldre nu så det är ingen idé". Ta en kurs på högskolan, distans, några veckor i kombionation med arbetet - du kommer utvecklas!

Mobbning- och nätmobbning: ett helttidsjobb som inte tar semester

Google.

Sökning: mobbning, nyheter.

Resultat: insändare, nyhetsartiklar.

Reaktion: oro med stort o.

Precis som alltid blir jag förtvivlad när jag läser artikel efter artikel där det framkommer att skolorna "inte visste om mobbningen" eller "var medvetna om den men agerade inte" eller bara sket i att ingripa, för att man inte orkade bry sig. Många gånger undrar jag vad det är för människor som arbetar som professionella inom skolan. Oavsett vilken befattning du har arbetar du med människor i människobehandlande organisationer, vilket ger dig ansvaret för att se till att de mår bra, men det verkar många fullständigt strunta i?

Eleverna går snart på sommarlov och personal inom skolan har ingen ide kring hur de överhuvudtaget ska hantera mobbade elever. Personalen har redan blivit soffpotatisar och rullar tummarna för att de också snart ska få semester, det är bara det att alla mobbningsoffer får ju för fan ingen semester! Men det skiter skolpersonalen också i, såklart. De vill bara att skolavslutningen ska vara kommen så att de kan sjunga en blomstertid nu kommer, få någon liten blombukett från någon klass/elev (om de har tur) och gå hem. Hejdå.

Att vara mobbningsoffer är ett jävla heltidsjobb. Jag minns fortfarande hur övriga klasskamrater och andra elever på skolan såg så glada ut över att få gå på sommarlov, i korridorerna pratades det om vad de skulle hitta på tillsammans och vem de trodde skulle flirta med vem. Jag själv ville bara spy. Jag ville inte ens gå på skolavslutningen men jag gjorde det för att försöka få någon jävla sommarkänsla eller känsla av delaktighet. Varje gång blev det samma sak ändå: delaktighet, vad är det? Tänkte jag. Jag var ju inte en del av en gemenskap. Jag var inte ens någon. Jag var ingen.

Så medan alla så himla lyckligt gick på sommarlov gick jag istället hem med klump i magen. Jag kände mig ensam. Jahopp, vad skulle jag göra under sommaren? Jo, fortsätta känna mig mindre värd inombords och oroa mig för hösten. Jag gick hela tiden och tänkte på att alla andra hade mycket roligare än mig. Hela sommaren var som en evig väntan på att få börja till hösten igen. Man kan säga att jag väntade i flera år. Jag väntade varje sommar på att terminen skulle börja igen så att skolan kunde fortsätta, så att jag någon dag skulle kunna gå ur skolan och aldrig behöva se mobbarna igen. Inför varje terminsstart var det samma visa. Jag var väldigt orolig över att behöva möta mobbarna igen. Jag hade ångest. Jag ville inte gå tillbaka till skolan.

Mobbade elever känner så just nu. De är oroliga över att gå på sommarlov och de kommer vara oroliga över att börja igen i höst. Därför måste skolpersonal arbeta med att förbereda dem för respektive. De som utsätts för mobbning i dag är inte bara utsatta för traditionell mobbning som sker på plats i skolan utan de är även utsatta för nätmobbning. Dessa två går hand i hand, och nätmobbningen slutar inte över sommaren. Fast det är ju klart, skolan skiter väl i det med.

Men till er som är mobbade vill jag säga: ta kontakt med mig om ni vill ha råd och hjälp. Jag kommer vägleda och rådgiva er. Jag vet hur det känns när skolan don't give a fuck. Och det är inte okej.

Jag har ett högre kall för att kunna åstadkomma förändring

Föreläsningar, tonvis av vetenskapliga artiklar och akademiska böcker som genererat nya kunskaper vilka satts på sin spets i tentor har kantat min tillvaro det senaste året. Jag kan inte riktigt förstå att tiden gått så fort. Det känns som om jag kastats in i sommaren och har noll koll på vad gör. Dagarna går och varje dag händer det allting någonting; antingen plugg, jobb, hundar, häst, kompisar, sambo eller så enkla saker som att försöka få orken att snygga till i lägenheten. Jag antar väl att livet i sig går rätt fort om man ska se det från ett sådant perspektiv.

När jag började min utbildning till socialpedagog visste jag nog väldigt lite om vad som väntade mig och vad utbildningen egentligen innebar. Med tiden blev allt dock klarare och klarare. Jag som tidigare jobbat inom LSS-verksamhet som stödassistent kunde nu få en tydligare helhetsbild av det sociala arbetet. Plötsligt såg jag saker som kollegor inte ser eller än mindre har någon kunskap om. Jag har fått upp ögonen för, och är rätt frustrerad för, att den kunskap jag får via min utbildning inte ges till mina kollegor. De flesta är undersköterskor som jobbar inom LSS eller socialpsykiatri etc. och självklart är det säkerligen viktiga kunskaper man får med sig från den utbildningen, men jag skulle hellre se att man tar fram en helt annan utbildning för jobb som socialarbetare med människor på detta sätt. Främst är det de pedagogiska kunskaperna som saknas hos undersköterskor. En annan sak jag också märker ute på arbetsplatserna (särskilt på gruppboenden) är hur ruskiga arbetskulturerna är. Självbestämmande bland brukare existerar inte. Personal bantar brukare de anser är för överviktiga (alltså, va i...????), de får inte köpa godis när de vill utan de ska ske pop bestämda dagar, de får inte äta det när de vill. Jag kan rabbla på i evigheter.

I och med att saker och ting blir mer klara för mig ser jag hur verksamheter brister. Jag jobbar som timvikarie i kommunen just nu och känner att jag efter min utbildning har ett högre kall än att jobba på golvet för att kunna åstadkomma förändring. Jag vill kunna leda till förändring. Jag vill jobba med arbetsmiljö, teamwork, stötta och peppa anställda, skapa en fantastiskt bra arbetsplats där man jobbar brukarorienterat fullt ut. Jag tror den yngre generationen behövs i det sociala arbetet för att överhuvudtaget kunna arbeta bort dåliga arbetskulturer som vägrar förändring.

Nog om det, min tid kommer ;)

Hur som helst så ska det bli skönt att bara få jobba den här sommaren. Jag kommer jobba inom socialpsykiatrin som boendestödjare och även börja jobba in mig på Brinkåsen avdelning 96 (akut psykiatri). Efter sommaren går jag på juridiken och nästa vår blir det praktik. Båda terminerna kommer jag läsa extra kurser inom ledarskap och organisation. Sedan i december gå jag MI utbildning 3 heldagar i Göteborg också. Avslutningsvis kommer jag försöka hitta orken att komplettera mitt manus som legat på skrivbordet ett tag nu och hoppas så klart, som alla andra, att just mitt manus blir antaget.