Mobbning- och nätmobbning: ett helttidsjobb som inte tar semester

Google.

Sökning: mobbning, nyheter.

Resultat: insändare, nyhetsartiklar.

Reaktion: oro med stort o.

Precis som alltid blir jag förtvivlad när jag läser artikel efter artikel där det framkommer att skolorna "inte visste om mobbningen" eller "var medvetna om den men agerade inte" eller bara sket i att ingripa, för att man inte orkade bry sig. Många gånger undrar jag vad det är för människor som arbetar som professionella inom skolan. Oavsett vilken befattning du har arbetar du med människor i människobehandlande organisationer, vilket ger dig ansvaret för att se till att de mår bra, men det verkar många fullständigt strunta i?

Eleverna går snart på sommarlov och personal inom skolan har ingen ide kring hur de överhuvudtaget ska hantera mobbade elever. Personalen har redan blivit soffpotatisar och rullar tummarna för att de också snart ska få semester, det är bara det att alla mobbningsoffer får ju för fan ingen semester! Men det skiter skolpersonalen också i, såklart. De vill bara att skolavslutningen ska vara kommen så att de kan sjunga en blomstertid nu kommer, få någon liten blombukett från någon klass/elev (om de har tur) och gå hem. Hejdå.

Att vara mobbningsoffer är ett jävla heltidsjobb. Jag minns fortfarande hur övriga klasskamrater och andra elever på skolan såg så glada ut över att få gå på sommarlov, i korridorerna pratades det om vad de skulle hitta på tillsammans och vem de trodde skulle flirta med vem. Jag själv ville bara spy. Jag ville inte ens gå på skolavslutningen men jag gjorde det för att försöka få någon jävla sommarkänsla eller känsla av delaktighet. Varje gång blev det samma sak ändå: delaktighet, vad är det? Tänkte jag. Jag var ju inte en del av en gemenskap. Jag var inte ens någon. Jag var ingen.

Så medan alla så himla lyckligt gick på sommarlov gick jag istället hem med klump i magen. Jag kände mig ensam. Jahopp, vad skulle jag göra under sommaren? Jo, fortsätta känna mig mindre värd inombords och oroa mig för hösten. Jag gick hela tiden och tänkte på att alla andra hade mycket roligare än mig. Hela sommaren var som en evig väntan på att få börja till hösten igen. Man kan säga att jag väntade i flera år. Jag väntade varje sommar på att terminen skulle börja igen så att skolan kunde fortsätta, så att jag någon dag skulle kunna gå ur skolan och aldrig behöva se mobbarna igen. Inför varje terminsstart var det samma visa. Jag var väldigt orolig över att behöva möta mobbarna igen. Jag hade ångest. Jag ville inte gå tillbaka till skolan.

Mobbade elever känner så just nu. De är oroliga över att gå på sommarlov och de kommer vara oroliga över att börja igen i höst. Därför måste skolpersonal arbeta med att förbereda dem för respektive. De som utsätts för mobbning i dag är inte bara utsatta för traditionell mobbning som sker på plats i skolan utan de är även utsatta för nätmobbning. Dessa två går hand i hand, och nätmobbningen slutar inte över sommaren. Fast det är ju klart, skolan skiter väl i det med.

Men till er som är mobbade vill jag säga: ta kontakt med mig om ni vill ha råd och hjälp. Jag kommer vägleda och rådgiva er. Jag vet hur det känns när skolan don't give a fuck. Och det är inte okej.